I ett LVU-ärende (Lagen om vård av unga) används uttrycket “bristande hemförhållanden” när socialtjänsten anser att barnet inte får den trygghet, omsorg eller stabilitet som krävs för att må bra och utvecklas. Begreppet är brett och kan omfatta både fysiska, psykiska och sociala brister i barnets hemmiljö.
I praktiken kan bristande hemförhållanden handla om:
-
Otrygg miljö i hemmet, till exempel våld, hot eller återkommande konflikter.
-
Försummelse, där barnets grundläggande behov av mat, hygien, kläder eller sömn inte tillgodoses.
-
Brist på struktur och tillsyn, där barnet lämnas ensamt eller utan tillräcklig vuxennärvaro.
-
Missbruk eller psykisk ohälsa hos föräldrarna som påverkar omsorgen.
-
Instabil boendesituation, till exempel upprepade flyttar eller risk för hemlöshet.
Domstolen bedömer inte bara föräldrarnas avsikt, utan barnets faktiska situation. Även välmenande föräldrar kan bedömas ha bristande hemförhållanden om barnets trygghet och utveckling ändå påverkas negativt.
För att tvångsvård enligt LVU ska bli aktuell krävs att dessa brister är så allvarliga att frivilliga insatser inte räcker. En advokat kan då granska socialtjänstens utredning, visa på förbättringar eller lägga fram bevis som nyanserar bilden av hemmet.
Sammanfattning:
“Bristande hemförhållanden” betyder att barnet inte får tillräcklig trygghet, omsorg eller stabilitet i sitt hem. Bedömningen görs utifrån barnets perspektiv – inte förälderns – och blir aktuell när bristerna anses så allvarliga att vård enligt LVU kan behövas.
