När socialtjänsten bedömer att ett barn behöver stöd eller skydd kan det ske antingen som frivillig vård enligt socialtjänstlagen (SoL) eller som tvångsvård enligt LVU (Lagen om vård av unga). Skillnaden handlar främst om samtycke och tvång – alltså om barnet och föräldrarna går med på vården eller inte.
Frivillig vård (SoL):
-
Bygger på samarbete och samtycke mellan socialtjänsten, barnet och föräldrarna.
-
Familjen deltar aktivt i beslut om insatser, till exempel stödboende, behandling eller familjebehandling.
-
Kan avslutas när som helst, om föräldrarna eller barnet inte längre vill delta.
-
Används när det finns oro men ingen akut fara för barnet.
Vård enligt LVU:
-
Beslutas av förvaltningsrätten, efter ansökan från socialtjänsten.
-
Används när barnet riskerar att fara illa och vård inte kan ges frivilligt.
-
Är tvångsvård, vilket innebär att socialtjänsten kan placera barnet även utan samtycke.
-
Grundas på att barnet utsätts för bristande omsorg, missbruk, våld eller annat allvarligt förhållande.
I praktiken försöker socialtjänsten nästan alltid inleda frivillig vård först. LVU blir aktuellt först när samarbete inte fungerar eller när situationen är så allvarlig att barnet behöver skydd direkt.
Sammanfattning:
Frivillig vård bygger på samtycke – LVU bygger på tvång. Skillnaden ligger i om föräldrarna och barnet vill delta frivilligt, eller om socialtjänsten bedömer att tvångsvård krävs för att skydda barnet. En advokat kan hjälpa till att avgöra om kriterierna för LVU verkligen är uppfyllda.
