När socialtjänsten kopplas in kring ett barns situation uppstår ofta frågor om vårdens form – sker det frivilligt eller med tvång? Skillnaden kan kännas självklar i teorin men vara långt mer komplicerad i praktiken. Här reder vi ut var gränsen går mellan frivillig vård enligt socialtjänstlagen (SoL) och tvångsvård enligt LVU – lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.
Vad är frivillig vård?
Frivillig vård innebär att föräldrarna – och i vissa fall även barnet – samtycker till den vård eller de insatser som socialtjänsten föreslår. Det kan röra sig om:
-
Familjebehandling
-
Kontaktperson eller kontaktfamilj
-
Tillfälligt boende utanför hemmet
-
Stöd i föräldraskapet
Frivillig vård sker enligt socialtjänstlagen (SoL) och bygger på samarbete mellan socialtjänst, barn och vårdnadshavare. Samtycke är en grundförutsättning – om det tas tillbaka måste insatsen avslutas, oavsett vad socialtjänsten tycker.
Vad är tvångsvård?
Tvångsvård aktualiseras när barnet behöver skydd, men frivillig vård inte räcker till eller inte kan genomföras. Det kan bero på att:
-
Föräldrarna motsätter sig insatsen
-
Barnet själv vägrar ta emot vård
-
Situationen är så allvarlig att det krävs ett snabbt och mer ingripande skydd
Tvångsvård sker enligt LVU och innebär att socialnämnden kan begära att barnet tas om hand mot föräldrarnas vilja. Beslutet fattas av förvaltningsrätten, och det krävs att barnet riskerar att fara illa på grund av brister i hemmet eller på grund av sitt eget beteende.
Vanliga gränsfall – när är det inte längre frivilligt?
I många situationer glider gränsen mellan frivillig och tvång in i varandra. Några exempel:
-
Socialtjänsten föreslår en placering, men föräldrarna säger nej. Då kan LVU bli aktuellt.
-
Barnet vill inte medverka till behandling. Vid allvarliga risker kan tvångsvård beslutas trots motstånd.
-
Föräldrarna säger ja men samarbetar inte i praktiken. Detta kan bedömas som att vården inte längre är frivillig i verklig mening.
Det är alltså inte bara vad man säger utan hur man faktiskt agerar som avgör.
Barnets ålder spelar roll
Barnets egen vilja blir viktigare ju äldre barnet är. En tonåring som motsätter sig en frivillig placering kan inte tvingas – då krävs ett beslut om LVU. Samtidigt kan ett barn som är tillräckligt moget själv säga ja till frivillig vård även om föräldrarna säger nej, till exempel vid skydd från våld.
Rättigheter och rättsskydd
Vid frivillig vård har familjen ingen rätt till offentligt biträde. Besluten är inte rättsligt prövade utan bygger på dialog.
Vid tvångsvård enligt LVU får både barnet och föräldrarna ett juridiskt ombud och har möjlighet att yttra sig i rätten. Beslutet kan överklagas till kammarrätten.
Vad ska man tänka på?
-
Var tydlig med om du samtycker till socialtjänstens insatser eller inte.
-
Om du samtycker – visa det också i handling, inte bara i ord.
-
Om du motsätter dig – ta hjälp av en advokat tidigt, särskilt om LVU nämns.
-
Kom ihåg att frivillig vård alltid kan avbrytas, men det kan också utlösa en process om tvångsvård.
Sammanfattning
Frivillig vård bygger på samtycke och samarbete. Tvångsvård bygger på risk och behov av skydd när samarbete inte fungerar. Det är inte ovanligt att situationer börjar frivilligt men övergår i tvång – eller tvärtom. Därför är det viktigt att förstå dina rättigheter och skyldigheter i kontakt med socialtjänsten.
Behöver du stöd eller juridisk hjälp? Tveka inte att ta kontakt. I situationer där ditt barn riskerar att tas om hand är det avgörande att du har någon som bevakar din rätt.
