När socialtjänsten beslutar att ett barn ska placeras med stöd av 2 § LVU (Lagen om vård av unga) betyder det att tvångsvården grundas på brister i hemmiljön eller i föräldrarnas omsorg. Det handlar alltså inte om barnets eget beteende, utan om förhållanden i hemmet som bedöms utsätta barnet för allvarlig risk.
En placering enligt 2 § LVU kan bli aktuell när barnet:
-
lever i en miljö med våld, hot eller missbruk,
-
inte får tillräcklig tillsyn, trygghet eller omvårdnad,
-
utsätts för fysisk eller psykisk försummelse,
-
eller när föräldrarna inte samarbetar med socialtjänsten och frivilliga insatser inte fungerar.
För att vård ska kunna beslutas krävs att barnets hälsa eller utveckling riskeras påtagligt, och att problemen inte kan lösas genom frivillig vård enligt socialtjänstlagen (SoL).
Domstolen prövar alltid socialtjänstens ansökan och bedömer om kriterierna i 2 § LVU är uppfyllda. Föräldern har rätt till offentligt biträde (advokat) som granskar utredningen, bemöter påståenden och för fram bevis som visar att tvångsvård inte är nödvändig.
Det är viktigt att skilja mellan 2 § LVU och 3 § LVU – den senare gäller när vården grundas på barnets eget beteende, till exempel kriminalitet eller missbruk.
Sammanfattning:
Att barnet är placerat med stöd av LVU 2 § betyder att tvångsvården grundas på brister i föräldrarnas omsorg eller hemmiljö, inte på barnets eget beteende. En advokat kan hjälpa till att granska om socialtjänstens påståenden verkligen uppfyller lagens krav.
