Hur bedömer rätten om föräldrar kan samarbeta med socialtjänsten?

I ett LVU-ärende (Lagen om vård av unga) väger domstolen inte bara in barnets behov av skydd – utan också föräldrarnas förmåga att samarbeta med socialtjänsten. Den bedömningen har stor betydelse, eftersom vård enligt LVU bara får beslutas när frivilliga insatser inte fungerar.

För att avgöra om samarbete är möjligt tittar rätten på flera faktorer:

1. Kontakt och kommunikation
   Har föräldern hållit kontakt med socialtjänsten, svarat på samtal och deltagit i möten? Undvikande eller konfrontativt beteende kan tolkas som bristande samarbetsvilja.

2. Attityd till stöd och insatser
   Har föräldern accepterat hjälp, som föräldrastöd eller behandling? Rätten bedömer om viljan att samarbeta är genuin eller enbart formell.

3. Förändringsförmåga
   Har föräldern försökt åtgärda det socialtjänsten påtalat – till exempel förbättrad struktur i hemmet, nykterhet eller stabilitet i vardagen?

4. Kommunikationens ton
   Rätten tar även hänsyn till hur föräldern uttrycker sig i kontakt med handläggare – saklig dialog väger tyngre än ilska eller misstro, även om frustrationen kan vara förståelig.

Advokaten kan hjälpa till att visa konkreta bevis på samarbetsvilja, till exempel e-post, mötesprotokoll, deltagande i insatser eller intyg från stödpersoner. Det kan väga tungt för att visa att tvångsvård inte är nödvändig.

Sammanfattning:
Rätten bedömer samarbetsförmåga utifrån handlingar – inte bara ord. Föräldrar som visar vilja till dialog, följer upp insatser och tar ansvar minskar risken för tvångsvård. En advokat kan hjälpa till att lyfta fram dessa insatser på ett tydligt och trovärdigt sätt i rätten.