När socialtjänsten misstänker att ett barn riskerar att fara illa kan de agera på två olika sätt enligt LVU (Lagen om vård av unga) – antingen genom att göra en ansökan om LVU eller genom att besluta om ett omedelbart omhändertagande. Skillnaden mellan dessa två är viktig att förstå.
En ansökan om LVU innebär att socialtjänsten vänder sig till förvaltningsrätten och begär att domstolen beslutar om tvångsvård. Under tiden bor barnet vanligtvis kvar hemma, såvida det inte finns en akut risk. Domstolen prövar sedan socialtjänstens bevisning och avgör om det finns skäl för vård enligt LVU.
Ett omhändertagande däremot används när socialtjänsten bedömer att barnet inte kan vänta – till exempel om det finns en omedelbar fara för barnets hälsa eller trygghet. Då fattar socialnämnden beslut om omhändertagande direkt, och barnet kan placeras omedelbart. Beslutet måste sedan snabbt prövas av förvaltningsrätten, oftast inom några dagar.
Advokaten eller det offentliga biträdet spelar en central roll i båda fallen. Vid en ansökan har advokaten mer tid att förbereda bevisning, medan ett omhändertagande kräver snabba juridiska åtgärder för att pröva om beslutet varit nödvändigt och proportionerligt.
Sammanfattning:
En “ansökan om LVU” betyder att socialtjänsten vill att domstolen prövar frågan innan tvångsvård beslutas. Ett “omhändertagande” sker direkt, när det finns akut risk för barnet. I båda fallen har du rätt till offentligt biträde som försvarar dina intressen och granskar socialtjänstens agerande.
