När ett barn eller ungdom omhändertas enligt LVU – lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga – är det inte alltid på grund av brister i hemmiljön. I vissa fall handlar det om att barnet själv riskerar sin hälsa eller utveckling genom sitt eget beteende. Men vad betyder det i praktiken? Här reder vi ut vad lagen säger och hur det tillämpas.
Två grunder för LVU – vad säger lagen?
LVU bygger på två huvudsakliga grunder:
- Hemförhållandena (2 § LVU) – när barnets föräldrar brister i omsorg eller utsätter barnet för missförhållanden.
- Barnets eget beteende (3 § LVU) – när barnet eller den unge själv riskerar att skada sin hälsa eller utveckling och inte tar emot hjälp frivilligt.
Den andra grunden är i fokus här: barnets eget beteende.
Vad räknas som ”eget beteende”?
För att tvångsvård ska kunna beslutas på denna grund, krävs att barnet:
- Genom sitt beteende utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk, och
- Inte tar emot den hjälp som erbjuds frivilligt enligt socialtjänstlagen (SoL).
Exempel på beteenden som kan ligga till grund för LVU:
- Allvarligt eller upprepat missbruk av alkohol, narkotika eller läkemedel
- Kriminellt beteende – till exempel stölder, hot, våld eller annan allvarligt normbrytande verksamhet
- Självskadebeteende eller självmordsrisk
- Sexuell exploatering, exempelvis om den unge har sex mot ersättning eller kontakt med personer som utnyttjar barnet
- Socialt nedbrytande beteende, t.ex.:
- Att umgås i kriminella kretsar
- Att vistas i olämpliga miljöer (som missbruksmiljöer)
- Att ha sex mot ersättning
- Att på annat sätt uppvisa ett beteende som avviker från samhällets grundläggande normer och innebär en påtaglig risk för skada
Det är alltså inte ett enstaka avvikande beteende som räcker, utan det krävs ett mönster eller en allvarlig risk.
Krävs det att barnet samtycker?
Nej. Eftersom LVU är en tvångslag kan vård beslutas även om barnet motsätter sig det. Men innan det blir aktuellt med tvångsvård ska socialtjänsten alltid först ha erbjudit frivilliga stödinsatser enligt socialtjänstlagen – och dessa ska ha visat sig otillräckliga.
Det är först när frivillig vård inte fungerar, eller barnet vägrar ta emot den, som domstolen kan besluta om LVU enligt 3 §.
Hur bedöms barnets ålder och mognad?
Barnets ålder och mognad spelar roll i både utredningen och domstolsprocessen. Efter att barnet fyllt 15 år får det:
- Ett eget offentligt biträde (juridiskt ombud)
- Rätt att yttra sig och bli hörd i rätten
- Ökat inflytande över placering, vårdform och kontakt med familj
Trots det kan vård beslutas även mot barnets vilja – om det anses nödvändigt med hänsyn till barnets bästa.
Vem beslutar om LVU?
- Socialnämnden kan fatta beslut om omedelbart omhändertagande (6 § LVU) om situationen är akut.
- Beslutet måste prövas av förvaltningsrätten inom en vecka.
- Om vården godkänns, beslutar domstolen om fortsatt vård enligt 3 § LVU.
- Vården kan omprövas minst var sjätte månad, och barnet har rätt att begära upphörande av vården.
Sammanfattning
LVU på grund av barnets eget beteende kan bli aktuellt när barnet själv, genom exempelvis missbruk, kriminalitet eller självskadebeteende, utsätter sig för allvarliga risker – och inte går med på frivillig hjälp. Det krävs att riskerna är konkreta och allvarliga, och att andra insatser först har prövats utan framgång.
Domstolen gör alltid en helhetsbedömning med fokus på barnets bästa, men tar hänsyn till barnets ålder, mognad och vilja – särskilt efter 15 års ålder.
