När barn och unga far illa kan socialtjänsten ingripa med stöd av två olika lagar: SoL och LVU. Men vad är skillnaden – och när går det från frivillighet till tvång? Här reder vi ut begreppen.
SoL – Socialtjänstlagen: Frivillig vård
SoL (Socialtjänstlagen) är grunden för socialtjänstens arbete. Vård enligt SoL bygger på frivillighet, samtycke och samarbete.
SoL används när:
- Föräldrar och barn samarbetar med socialtjänsten
- Det finns problem, men de kan lösas tillsammans
- Insatser som stödfamilj, kontaktperson, familjebehandling eller placering accepteras frivilligt
SoL är alltså en icke-tvingande lag – vården upphör om den enskilde säger nej, oavsett behov.
LVU – Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga: Tvångsvård
LVU träder in när frivillig vård enligt SoL inte räcker – eller när vårdbehovet är akut och allvarligt. Den möjliggör tvångsvård utan samtycke från föräldrar eller ungdom.
LVU används när:
- Det finns påtaglig risk att barnets hälsa eller utveckling skadas
- Föräldrarna motsätter sig insatser eller brister i omsorgen
- Barnet/ungdomen själv har ett allvarligt självskadebeteende, kriminalitet eller missbruk
- Det finns akut behov att skydda barnet, t.ex. vid våld, övergrepp eller vanvård
LVU innebär att barnet kan omhändertas utan medgivande, och placeras i t.ex. jourhem, HVB-hem eller familjehem.
Sammanfattad skillnad: SoL vs. LVU
När ett barn behöver placeras utanför hemmet kan det ske antingen med frivilligt samtycke enligt socialtjänstlagen (SoL) eller genom tvång enligt LVU (lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga). Skillnaden mellan dessa vårdformer är viktig att förstå – både juridiskt och praktiskt.
Vid vård enligt SoL krävs alltid samtycke från barnets vårdnadshavare – och ibland från barnet själv, beroende på ålder och mognad. Vården är frivillig, vilket innebär att föräldern eller barnet kan avbryta vården när som helst, så länge det inte finns ett nytt beslut som säger något annat. Beslut om vård enligt SoL fattas av socialtjänsten i samråd med familjen.
I motsats till detta krävs inget samtycke för vård enligt LVU. Tvångsvård kan beslutas även om både barnet och föräldrarna motsätter sig placeringen. Den kan inte heller avslutas på egen begäran – det krävs att förvaltningsrätten beslutar att vården ska upphöra. Ett LVU-beslut tas först av socialnämnden, men måste sedan prövas och fastställas av domstol.
När det gäller själva placeringen är alternativen ofta desamma: familjehem, HVB-hem eller öppna insatser. Den stora skillnaden är att LVU innebär att placeringen sker mot den enskildes vilja, medan SoL bygger på frivillighet.
SoL används i situationer där det finns samarbete mellan familjen och socialtjänsten och risken för barnet inte bedöms som allvarlig. LVU används i mer akuta fall, där barnet befinner sig i påtaglig fara eller där föräldrarna inte går med på de frivilliga insatser som socialtjänsten anser nödvändiga.
När räcker inte SoL längre?
Socialtjänsten försöker alltid i första hand hitta frivilliga lösningar. Men LVU blir aktuellt när:
- Det finns hot, våld, övergrepp eller akut fara
- Tid är avgörande – barnet behöver skydd omedelbart
Hur går ett LVU-förfarande till?
- Socialtjänsten gör en utredning
- Vid akut fara sker omedelbart omhändertagande
- Socialnämnden fattar beslut – som måste godkännas av förvaltningsrätten
- Domstolen prövar om tvångsvård ska fortsätta
Sammanfattning
- SoL = frivillig vård, bygger på samtycke och samarbete
- LVU = tvångsvård, används när barnet riskerar allvarlig skada och frivilliga insatser inte räcker
- Socialtjänsten måste alltid försöka med SoL först – men barnets skydd går alltid förs
